Strul...
Det började onsdagen förra veckan. Jag fick ont i magen. Ja ja det går över, jag går och lägger mig. Men den natten var katastrof. Torsdag em fick jag åka till akuten. Mamma kom och tog Axel. Jag hade så ont så jag höll på att bli knäpp. Där tillbringade jag natten och det resulterade i tabletter mot magsyra, eventuell magkatarr misstänktes. Det tog inte många timmar innan allt smärtstillande jag hade fått där släppte och det blev outhärdligt. In igen och hem med mer smärtstillande. Tre vändor till akuten, prover som visade bra resultat och MYCKET smärta ledde bara tillförvirring..
Nu äter jag fulldos panodil och full dos tramadol tillsammans med magsyretabletter. Jag har fått tillbringa alldeles för många timmar ihopkrupen på soffan för att det ska vara sunt. Jag donerar gärna mina njurar när jag ska vandra vidare. De lär vara intressanta med den här medicineringen..
Mest ledsen och bekymrad blev jag för att min kropp inte är som den ska! Magkatarr eller magsår, VARFÖR? Jag tycker inte att jag stressar mer än någon annan? Nu trivs jag med mitt liv, mitt jobb och min familj! Allt är bara jättebra!
Men det är klart att det har funnits en oro sen lång tid tillbaka. Att få barn och dessutom inte vara tillsammans med den andre föräldern är inte alltid komplikationsfritt. Men jag vet inte?!
Och appropå barn, Axel har varit så fantastiskt duktig när jag har haft ont. Han har fått klara sig ganska mycket själv. När jag legat ner och tänkt att ge mig bara en halvtimme så ska jag göra mat sen så har jag så länge sagt att gå och ta en banan vilket han har gjort. Inte helt glad men han har insett allvaret. Han har lekt mycket själv glad bara man ligger nära. Med jämna mellanrum har han kommit fram och frågat "har du ont i magen mamma".. Ja. Hur mycket kan man älska en unge egentligen? Omtänksamma, duktiga och roliga lilla Axel!
I förrgår hämtade mamma honom på dagis tidigt och så åkte dem till badhuset som han älskade. Lite belöning ska man ha. Och nästa vecka ska han få gå på teater med henne, världens bästa mormor!
Rytmiken har dargit igång och Axel älskar den! Varje onsdag går vi och sjunger och spelar. Sist ville han inte gå hem "funga mera"..
På måndag börjar dem iaf utreda mig. Då har jag fått tid för Gastroskopi. Det finns hopp! Fram tills dess knaprar jag piller och jobbar lite lugnt. Soffan blir min död, jobbet är mitt liv.
=) Det löser sig alltid. Det sista pappa sa när jag pratade med honom ikväll var "att kroppen är klok, den säger till i tid".
Men jag är ju van vid att alltid "vara näst intill odödlig"...
Kram
Nu äter jag fulldos panodil och full dos tramadol tillsammans med magsyretabletter. Jag har fått tillbringa alldeles för många timmar ihopkrupen på soffan för att det ska vara sunt. Jag donerar gärna mina njurar när jag ska vandra vidare. De lär vara intressanta med den här medicineringen..
Mest ledsen och bekymrad blev jag för att min kropp inte är som den ska! Magkatarr eller magsår, VARFÖR? Jag tycker inte att jag stressar mer än någon annan? Nu trivs jag med mitt liv, mitt jobb och min familj! Allt är bara jättebra!
Men det är klart att det har funnits en oro sen lång tid tillbaka. Att få barn och dessutom inte vara tillsammans med den andre föräldern är inte alltid komplikationsfritt. Men jag vet inte?!
Och appropå barn, Axel har varit så fantastiskt duktig när jag har haft ont. Han har fått klara sig ganska mycket själv. När jag legat ner och tänkt att ge mig bara en halvtimme så ska jag göra mat sen så har jag så länge sagt att gå och ta en banan vilket han har gjort. Inte helt glad men han har insett allvaret. Han har lekt mycket själv glad bara man ligger nära. Med jämna mellanrum har han kommit fram och frågat "har du ont i magen mamma".. Ja. Hur mycket kan man älska en unge egentligen? Omtänksamma, duktiga och roliga lilla Axel!
I förrgår hämtade mamma honom på dagis tidigt och så åkte dem till badhuset som han älskade. Lite belöning ska man ha. Och nästa vecka ska han få gå på teater med henne, världens bästa mormor!
Rytmiken har dargit igång och Axel älskar den! Varje onsdag går vi och sjunger och spelar. Sist ville han inte gå hem "funga mera"..
På måndag börjar dem iaf utreda mig. Då har jag fått tid för Gastroskopi. Det finns hopp! Fram tills dess knaprar jag piller och jobbar lite lugnt. Soffan blir min död, jobbet är mitt liv.
=) Det löser sig alltid. Det sista pappa sa när jag pratade med honom ikväll var "att kroppen är klok, den säger till i tid".
Men jag är ju van vid att alltid "vara näst intill odödlig"...
Kram
Kommentarer
Trackback
