Fredag igen.
Jag är halvkass och Axel var febrig nu på eftermiddagen.
Jag var tvungen att vara hemma idag men har åtminstone gjort 100 av de 300 instuderingsfrågorna till examen, sjukt bra för samvetet.
Jag hittade gatkritor på ÖB som jag köpte till Axel, så efter dagis var vi ute o satte lite färg på tillvaron innan vi gick in och åt den gamla klassikern kokt torsk med potatis och smörsås. Det var rätt populärt. Det åt vi mycket när vi var små innan man inte skulle äta torsk o innan man numera inte heller ska äta lax, gris, häst och gud vet allt.
Sedan kom mamma. Sen har vi pärlat armband, badat och bakat kladdkaka. Den är precis sådär som den ska vara, så kladdig så man nästan måste äta den med sked.
Mamma frågade också om jag önskade mig nåt särskilt i examenspresent.. Hon sa "Det kan vara något stort, eller något litet, barnvakt, några middagar, nån grej, en häst". EN HÄST!!! Det var precis så hon sa även om hon ganska snabbt tillade att nån häst får du inte. Men hoppas går ju!!
Men min vuxna, mogna och rätt så tråkiga sida säger mig att jag först måste rida in Dokka åt Cissi så vi kan sälja henne.. Dokka är en speciell häst. Ingen man sätter sig på precis. Hon är väldigt söt och så med lite för sto-ig för min smak. Jag älskar vallacker, de gör de man ber dem om, har humor och är stabila. Sist jag arbetade med Dokka ställde jag bara två krav; du ska gå bakom mig och inte dra i grimskaftet. Det gick sådär, först sprang hon förbi mig (fast hon vet, vi har gjort detta förr) då tog jag tag i henne o backade henne tills hon gav sig. Men ganska snart efter det tvärvände hon bara och sprang hem till stallet. Jag kokade. Vi hade några duster innan det började gå rätt bra. 2 ggr satte Herman henne på plats och hon blev till och med lite ödmjuk. När vi kom tillbaka till stallet igen gick Herman iväg med den andra hästen Svea. Då tittade Dokka på mig o jag såg precis vad hon tänkte "nu du!". Så försökte hon dra iväg men jag fick syn på en isfri fläck och ställde mig där och spjärnade imot. Sen backade jag henne igen och då ställde sig fröken på bakbenen och viftade lite lätt med frambenen. Hon gav sig till sist men sen dess har jag inte hunnit med henne. Skolan kommer först nu, en månad till. Troligtvis får vi börja om med samma visa igen jag och Dokka men det ska nog bli häst av henne med sen. Det som inte känns helt 100 är att hon 3 år gammal, jättekaxig och brist på självinsikt kommer in i en stabil och sammansvetsad flock med tre ranghöga ston och nu är den som bestämmer tillsammans med en annan.. ! När vi släppte in henne första gången försökte Kolan nästan ha ihjäl henne. Förmodligen insåg han redan då att hon behövde tas ner på jorden. Kloka häst. Dumma matte, jag stod inte ut när han jagat ut henne ur hagen 3 gånger så han fick stå inne 2 dagar tills allt hade lugnat sig. Jaja detta är en saga som äänu inte har ett slut. Fortsättning lär följa =)
Axel pärlar för första gången.
Finmotoriken är på plats och det var kul!
Sen la vi oss i soffan. Axel med snutte, sälen o grisen. O sa "mamma chips!", typiskt karlar - men det ska vi nog hinna få ur honom innan han flyttar hemifrån =).
Gott! =)
Sen såg vi på så ska det låta. Axel så Magnus Bäcklund och sa "gubben sjunger mamma".
Haha!
Jag var tvungen att vara hemma idag men har åtminstone gjort 100 av de 300 instuderingsfrågorna till examen, sjukt bra för samvetet.
Jag hittade gatkritor på ÖB som jag köpte till Axel, så efter dagis var vi ute o satte lite färg på tillvaron innan vi gick in och åt den gamla klassikern kokt torsk med potatis och smörsås. Det var rätt populärt. Det åt vi mycket när vi var små innan man inte skulle äta torsk o innan man numera inte heller ska äta lax, gris, häst och gud vet allt.
Sedan kom mamma. Sen har vi pärlat armband, badat och bakat kladdkaka. Den är precis sådär som den ska vara, så kladdig så man nästan måste äta den med sked.
Mamma frågade också om jag önskade mig nåt särskilt i examenspresent.. Hon sa "Det kan vara något stort, eller något litet, barnvakt, några middagar, nån grej, en häst". EN HÄST!!! Det var precis så hon sa även om hon ganska snabbt tillade att nån häst får du inte. Men hoppas går ju!!
Men min vuxna, mogna och rätt så tråkiga sida säger mig att jag först måste rida in Dokka åt Cissi så vi kan sälja henne.. Dokka är en speciell häst. Ingen man sätter sig på precis. Hon är väldigt söt och så med lite för sto-ig för min smak. Jag älskar vallacker, de gör de man ber dem om, har humor och är stabila. Sist jag arbetade med Dokka ställde jag bara två krav; du ska gå bakom mig och inte dra i grimskaftet. Det gick sådär, först sprang hon förbi mig (fast hon vet, vi har gjort detta förr) då tog jag tag i henne o backade henne tills hon gav sig. Men ganska snart efter det tvärvände hon bara och sprang hem till stallet. Jag kokade. Vi hade några duster innan det började gå rätt bra. 2 ggr satte Herman henne på plats och hon blev till och med lite ödmjuk. När vi kom tillbaka till stallet igen gick Herman iväg med den andra hästen Svea. Då tittade Dokka på mig o jag såg precis vad hon tänkte "nu du!". Så försökte hon dra iväg men jag fick syn på en isfri fläck och ställde mig där och spjärnade imot. Sen backade jag henne igen och då ställde sig fröken på bakbenen och viftade lite lätt med frambenen. Hon gav sig till sist men sen dess har jag inte hunnit med henne. Skolan kommer först nu, en månad till. Troligtvis får vi börja om med samma visa igen jag och Dokka men det ska nog bli häst av henne med sen. Det som inte känns helt 100 är att hon 3 år gammal, jättekaxig och brist på självinsikt kommer in i en stabil och sammansvetsad flock med tre ranghöga ston och nu är den som bestämmer tillsammans med en annan.. ! När vi släppte in henne första gången försökte Kolan nästan ha ihjäl henne. Förmodligen insåg han redan då att hon behövde tas ner på jorden. Kloka häst. Dumma matte, jag stod inte ut när han jagat ut henne ur hagen 3 gånger så han fick stå inne 2 dagar tills allt hade lugnat sig. Jaja detta är en saga som äänu inte har ett slut. Fortsättning lär följa =)
Axel pärlar för första gången. Finmotoriken är på plats och det var kul! Sen la vi oss i soffan. Axel med snutte, sälen o grisen. O sa "mamma chips!", typiskt karlar - men det ska vi nog hinna få ur honom innan han flyttar hemifrån =). Gott! =)Sen såg vi på så ska det låta. Axel så Magnus Bäcklund och sa "gubben sjunger mamma".
Haha!
Dagsläget och lite till
Så var man äntligen hemma igen! Borta bra men hemma bäst, utan tvekan.
England var fantastiskt! Förutom besöket i Hovstallet fick vi även träffa den "levade legenden" och stora profilen Simon Curtis (författare till Corrective farriery och From foal to racehorse - LÄS!) Simon höll till i Newmarket, vilket var fantastiskt. Tidigt på morgonen ringde kyrkklockorna o då släpptes alla hästarna ut. Där grönskade redan gräset och när morgondimman försvunnit sken solen (iaf när vi var där!). Ett litet mini-Island, det var hästarnas plats. Vi fick titta runt på alla otroligt fina hästar värda belopp jag inte ens kan skriva. Deras lilla "ridhus" som enbart användes för handbetäckningar hade jag utan att tvekan varit supernöjd med som ridhus.. Different worlds =). Den dyraste hingsten där kostade drygt 1000 000 svenska kronor att betäcka med!!!
Hästkliniken där hade oändliga resurser, skiktröntgen, rundvolter under tak med flera olika underlag, rakbanor för hältutredningar, tvbevakade fölningsrum med värmelampor och syrgasinsprutning vid behov, ja you name it. På hovbekymmer hade de upptäckt stor framgång genom att använda ultraljud, särskilt för ligamentskador man inte ens trodde fanns.
Vi fick en inblick i hur Simon arbetade med föl och unghästar, träffa hovslagaren han kallade för sin "högra hand", hans lärlingar samt hälsa på i hans smedja inne i byn.
På lördagen hälsade vi på på Engelska hovslagarskolan! Den beryktas vara väldigt bra och har hög status. Det kan jag förstå! Det är 4.5 år lång. För att få komma in ska du först hitta en hovslagare som vill anställa dig och som tror på dig, den hovslagaren ska i sin tur ha en skoningsutbildning, en smidesutbildning samt en pedagogikutbildning. (I Sverige ställs krav på eleverna, för låga kan diskuteras! Men knappt inga på läromästarna vilket verkligen bör diskuteras!) När de först hade gått andra året fick det börja sko lite grann, innan väntade marksevice och smide. Jag tror på en gyllene medelväg mellan den svenska och den engelska. I England fick man ha 1 dags frånvaro/ år. Nådde man inte upp till de krav som ställdes efterhand kunde man få gå om ett halvår. Tre chanser hade man på sig att klara ett moment annars blev man utkastad. Jag insåg också ganska fort att endast människor som inte hade familj och som var beredda att ge upp mycket av sitt andra liv platsade på denna skolan - som gav fantastiska resultat! Av alla de klasser som gick på skolan nu fanns 2 tjejer. I England är detta ett yrke med otroligt starka traditioner där det också anses vara ett mansjobb.
Så hände det förskräckliga med vulkanen på Island och plötsligt var man alltså strandad i världsmetropolen London. Diverse möten hölls.. Diverse öl in i mellan. Shopping på det och sen var beslutet taget. Buss från London till Dover, båt till Cailai (stavar lika illa som fransmän gör). Hyrbil från Frankrike genom Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och till sist till Sverige. Våran fröken Jörgen sträckkörde i 12 timmar, tackar vet jag Red Bull. Stackars Jannicka blev riktigt åksjuk innan vi ens kommit in i Tyskland, Karin hade ett kontrollbehov som behövde få utlopp, Erik och Herman tramsiga, Petra o jag smuttade Jägermeister och Lina var coolast. I Danmark fick hon dock Jörgen att lämna ratten så att Herman kunde ta över. Efter 24 timmar nådde vi Sveriges gräns!
Dialog i Tyskland mellan våra intruktörer på skolan:
Jörgen: Vart fan är vi nu? Vart ska jag?
Hans: Jag vet inte ska vi köpa en karta?
Jörgen: Nej det behövs inte. Vart fan ska vi?
Undebart milt sagt, att få komma hem, lägga sig i sin egna säng, ta en lång dusch, och träffa familjen!! Axel fick en ny gosedjursgris. Han och mamma tappade hans en dag och sen dess har vi fått säga att "grisen åker buss.." Vilket har varit ett ok svar tills nu. En ryggsäck som såg ut som en buss och en liten sparbössa. Nöjd och glad.
Nu är meningen att jag ska ladda för examen som snart kommer att äga rum! Jag känner att just nu känns det bara som att överleva fram till examen, genomlida den och ta tag i mitt alldeles för virria och stressade liv efter det. Kunna hämta o lämna på dagis själv utan att följa någon annans schema hela tiden. Någon annan utan småbarn. Men Min mamma är BÄST! Hon är min högra hand, en fantastisk mormor och en oslagbar mamma!
Kram på er
England var fantastiskt! Förutom besöket i Hovstallet fick vi även träffa den "levade legenden" och stora profilen Simon Curtis (författare till Corrective farriery och From foal to racehorse - LÄS!) Simon höll till i Newmarket, vilket var fantastiskt. Tidigt på morgonen ringde kyrkklockorna o då släpptes alla hästarna ut. Där grönskade redan gräset och när morgondimman försvunnit sken solen (iaf när vi var där!). Ett litet mini-Island, det var hästarnas plats. Vi fick titta runt på alla otroligt fina hästar värda belopp jag inte ens kan skriva. Deras lilla "ridhus" som enbart användes för handbetäckningar hade jag utan att tvekan varit supernöjd med som ridhus.. Different worlds =). Den dyraste hingsten där kostade drygt 1000 000 svenska kronor att betäcka med!!!
Hästkliniken där hade oändliga resurser, skiktröntgen, rundvolter under tak med flera olika underlag, rakbanor för hältutredningar, tvbevakade fölningsrum med värmelampor och syrgasinsprutning vid behov, ja you name it. På hovbekymmer hade de upptäckt stor framgång genom att använda ultraljud, särskilt för ligamentskador man inte ens trodde fanns.
Vi fick en inblick i hur Simon arbetade med föl och unghästar, träffa hovslagaren han kallade för sin "högra hand", hans lärlingar samt hälsa på i hans smedja inne i byn.
På lördagen hälsade vi på på Engelska hovslagarskolan! Den beryktas vara väldigt bra och har hög status. Det kan jag förstå! Det är 4.5 år lång. För att få komma in ska du först hitta en hovslagare som vill anställa dig och som tror på dig, den hovslagaren ska i sin tur ha en skoningsutbildning, en smidesutbildning samt en pedagogikutbildning. (I Sverige ställs krav på eleverna, för låga kan diskuteras! Men knappt inga på läromästarna vilket verkligen bör diskuteras!) När de först hade gått andra året fick det börja sko lite grann, innan väntade marksevice och smide. Jag tror på en gyllene medelväg mellan den svenska och den engelska. I England fick man ha 1 dags frånvaro/ år. Nådde man inte upp till de krav som ställdes efterhand kunde man få gå om ett halvår. Tre chanser hade man på sig att klara ett moment annars blev man utkastad. Jag insåg också ganska fort att endast människor som inte hade familj och som var beredda att ge upp mycket av sitt andra liv platsade på denna skolan - som gav fantastiska resultat! Av alla de klasser som gick på skolan nu fanns 2 tjejer. I England är detta ett yrke med otroligt starka traditioner där det också anses vara ett mansjobb.
Så hände det förskräckliga med vulkanen på Island och plötsligt var man alltså strandad i världsmetropolen London. Diverse möten hölls.. Diverse öl in i mellan. Shopping på det och sen var beslutet taget. Buss från London till Dover, båt till Cailai (stavar lika illa som fransmän gör). Hyrbil från Frankrike genom Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och till sist till Sverige. Våran fröken Jörgen sträckkörde i 12 timmar, tackar vet jag Red Bull. Stackars Jannicka blev riktigt åksjuk innan vi ens kommit in i Tyskland, Karin hade ett kontrollbehov som behövde få utlopp, Erik och Herman tramsiga, Petra o jag smuttade Jägermeister och Lina var coolast. I Danmark fick hon dock Jörgen att lämna ratten så att Herman kunde ta över. Efter 24 timmar nådde vi Sveriges gräns!
Dialog i Tyskland mellan våra intruktörer på skolan:
Jörgen: Vart fan är vi nu? Vart ska jag?
Hans: Jag vet inte ska vi köpa en karta?
Jörgen: Nej det behövs inte. Vart fan ska vi?
Undebart milt sagt, att få komma hem, lägga sig i sin egna säng, ta en lång dusch, och träffa familjen!! Axel fick en ny gosedjursgris. Han och mamma tappade hans en dag och sen dess har vi fått säga att "grisen åker buss.." Vilket har varit ett ok svar tills nu. En ryggsäck som såg ut som en buss och en liten sparbössa. Nöjd och glad.
Nu är meningen att jag ska ladda för examen som snart kommer att äga rum! Jag känner att just nu känns det bara som att överleva fram till examen, genomlida den och ta tag i mitt alldeles för virria och stressade liv efter det. Kunna hämta o lämna på dagis själv utan att följa någon annans schema hela tiden. Någon annan utan småbarn. Men Min mamma är BÄST! Hon är min högra hand, en fantastisk mormor och en oslagbar mamma!
Kram på er
strandsatt i London!
Imorgon var den planerade avresan hem.. Men sa fick vulkanen pa Island ett utbrott och fast blev man har. Otrolig naturen ar. Jag menar hur ofta tror man inte att man ar ododlig?
Idag fick vi ett specialbesok pa hovstallet har i London dar vi fick titta pa allt ifran deras handsydda schabrak varda 100 000 svenska till deras storsta shirehast Digger. Vi traffade hovslagarn och fick se hans arbete.
Vi har fatt trffa Simon Curtis och hans larlingar, se hela Newmarket (dar man nastan blev tarogd av alla fina hastar och omgivningen). Vi har fatt se den fantastiska engelska hovslagarskolan! Och massa massa mer. jga ska aterkomma!
Hall nu tummarna for att vi kommer over engelska kanalen imorn sa vi kan ta oss med bilar fran frankrike och hem! Jag vill hem hem hem!
Hej sa lange!
(Men vi ska nog overleva, nu vantar mat pa en brasiliansk restaurang och nagra ol till det)
