Dagsläget och lite till
Så var man äntligen hemma igen! Borta bra men hemma bäst, utan tvekan.
England var fantastiskt! Förutom besöket i Hovstallet fick vi även träffa den "levade legenden" och stora profilen Simon Curtis (författare till Corrective farriery och From foal to racehorse - LÄS!) Simon höll till i Newmarket, vilket var fantastiskt. Tidigt på morgonen ringde kyrkklockorna o då släpptes alla hästarna ut. Där grönskade redan gräset och när morgondimman försvunnit sken solen (iaf när vi var där!). Ett litet mini-Island, det var hästarnas plats. Vi fick titta runt på alla otroligt fina hästar värda belopp jag inte ens kan skriva. Deras lilla "ridhus" som enbart användes för handbetäckningar hade jag utan att tvekan varit supernöjd med som ridhus.. Different worlds =). Den dyraste hingsten där kostade drygt 1000 000 svenska kronor att betäcka med!!!
Hästkliniken där hade oändliga resurser, skiktröntgen, rundvolter under tak med flera olika underlag, rakbanor för hältutredningar, tvbevakade fölningsrum med värmelampor och syrgasinsprutning vid behov, ja you name it. På hovbekymmer hade de upptäckt stor framgång genom att använda ultraljud, särskilt för ligamentskador man inte ens trodde fanns.
Vi fick en inblick i hur Simon arbetade med föl och unghästar, träffa hovslagaren han kallade för sin "högra hand", hans lärlingar samt hälsa på i hans smedja inne i byn.
På lördagen hälsade vi på på Engelska hovslagarskolan! Den beryktas vara väldigt bra och har hög status. Det kan jag förstå! Det är 4.5 år lång. För att få komma in ska du först hitta en hovslagare som vill anställa dig och som tror på dig, den hovslagaren ska i sin tur ha en skoningsutbildning, en smidesutbildning samt en pedagogikutbildning. (I Sverige ställs krav på eleverna, för låga kan diskuteras! Men knappt inga på läromästarna vilket verkligen bör diskuteras!) När de först hade gått andra året fick det börja sko lite grann, innan väntade marksevice och smide. Jag tror på en gyllene medelväg mellan den svenska och den engelska. I England fick man ha 1 dags frånvaro/ år. Nådde man inte upp till de krav som ställdes efterhand kunde man få gå om ett halvår. Tre chanser hade man på sig att klara ett moment annars blev man utkastad. Jag insåg också ganska fort att endast människor som inte hade familj och som var beredda att ge upp mycket av sitt andra liv platsade på denna skolan - som gav fantastiska resultat! Av alla de klasser som gick på skolan nu fanns 2 tjejer. I England är detta ett yrke med otroligt starka traditioner där det också anses vara ett mansjobb.
Så hände det förskräckliga med vulkanen på Island och plötsligt var man alltså strandad i världsmetropolen London. Diverse möten hölls.. Diverse öl in i mellan. Shopping på det och sen var beslutet taget. Buss från London till Dover, båt till Cailai (stavar lika illa som fransmän gör). Hyrbil från Frankrike genom Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och till sist till Sverige. Våran fröken Jörgen sträckkörde i 12 timmar, tackar vet jag Red Bull. Stackars Jannicka blev riktigt åksjuk innan vi ens kommit in i Tyskland, Karin hade ett kontrollbehov som behövde få utlopp, Erik och Herman tramsiga, Petra o jag smuttade Jägermeister och Lina var coolast. I Danmark fick hon dock Jörgen att lämna ratten så att Herman kunde ta över. Efter 24 timmar nådde vi Sveriges gräns!
Dialog i Tyskland mellan våra intruktörer på skolan:
Jörgen: Vart fan är vi nu? Vart ska jag?
Hans: Jag vet inte ska vi köpa en karta?
Jörgen: Nej det behövs inte. Vart fan ska vi?
Undebart milt sagt, att få komma hem, lägga sig i sin egna säng, ta en lång dusch, och träffa familjen!! Axel fick en ny gosedjursgris. Han och mamma tappade hans en dag och sen dess har vi fått säga att "grisen åker buss.." Vilket har varit ett ok svar tills nu. En ryggsäck som såg ut som en buss och en liten sparbössa. Nöjd och glad.
Nu är meningen att jag ska ladda för examen som snart kommer att äga rum! Jag känner att just nu känns det bara som att överleva fram till examen, genomlida den och ta tag i mitt alldeles för virria och stressade liv efter det. Kunna hämta o lämna på dagis själv utan att följa någon annans schema hela tiden. Någon annan utan småbarn. Men Min mamma är BÄST! Hon är min högra hand, en fantastisk mormor och en oslagbar mamma!
Kram på er
England var fantastiskt! Förutom besöket i Hovstallet fick vi även träffa den "levade legenden" och stora profilen Simon Curtis (författare till Corrective farriery och From foal to racehorse - LÄS!) Simon höll till i Newmarket, vilket var fantastiskt. Tidigt på morgonen ringde kyrkklockorna o då släpptes alla hästarna ut. Där grönskade redan gräset och när morgondimman försvunnit sken solen (iaf när vi var där!). Ett litet mini-Island, det var hästarnas plats. Vi fick titta runt på alla otroligt fina hästar värda belopp jag inte ens kan skriva. Deras lilla "ridhus" som enbart användes för handbetäckningar hade jag utan att tvekan varit supernöjd med som ridhus.. Different worlds =). Den dyraste hingsten där kostade drygt 1000 000 svenska kronor att betäcka med!!!
Hästkliniken där hade oändliga resurser, skiktröntgen, rundvolter under tak med flera olika underlag, rakbanor för hältutredningar, tvbevakade fölningsrum med värmelampor och syrgasinsprutning vid behov, ja you name it. På hovbekymmer hade de upptäckt stor framgång genom att använda ultraljud, särskilt för ligamentskador man inte ens trodde fanns.
Vi fick en inblick i hur Simon arbetade med föl och unghästar, träffa hovslagaren han kallade för sin "högra hand", hans lärlingar samt hälsa på i hans smedja inne i byn.
På lördagen hälsade vi på på Engelska hovslagarskolan! Den beryktas vara väldigt bra och har hög status. Det kan jag förstå! Det är 4.5 år lång. För att få komma in ska du först hitta en hovslagare som vill anställa dig och som tror på dig, den hovslagaren ska i sin tur ha en skoningsutbildning, en smidesutbildning samt en pedagogikutbildning. (I Sverige ställs krav på eleverna, för låga kan diskuteras! Men knappt inga på läromästarna vilket verkligen bör diskuteras!) När de först hade gått andra året fick det börja sko lite grann, innan väntade marksevice och smide. Jag tror på en gyllene medelväg mellan den svenska och den engelska. I England fick man ha 1 dags frånvaro/ år. Nådde man inte upp till de krav som ställdes efterhand kunde man få gå om ett halvår. Tre chanser hade man på sig att klara ett moment annars blev man utkastad. Jag insåg också ganska fort att endast människor som inte hade familj och som var beredda att ge upp mycket av sitt andra liv platsade på denna skolan - som gav fantastiska resultat! Av alla de klasser som gick på skolan nu fanns 2 tjejer. I England är detta ett yrke med otroligt starka traditioner där det också anses vara ett mansjobb.
Så hände det förskräckliga med vulkanen på Island och plötsligt var man alltså strandad i världsmetropolen London. Diverse möten hölls.. Diverse öl in i mellan. Shopping på det och sen var beslutet taget. Buss från London till Dover, båt till Cailai (stavar lika illa som fransmän gör). Hyrbil från Frankrike genom Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och till sist till Sverige. Våran fröken Jörgen sträckkörde i 12 timmar, tackar vet jag Red Bull. Stackars Jannicka blev riktigt åksjuk innan vi ens kommit in i Tyskland, Karin hade ett kontrollbehov som behövde få utlopp, Erik och Herman tramsiga, Petra o jag smuttade Jägermeister och Lina var coolast. I Danmark fick hon dock Jörgen att lämna ratten så att Herman kunde ta över. Efter 24 timmar nådde vi Sveriges gräns!
Dialog i Tyskland mellan våra intruktörer på skolan:
Jörgen: Vart fan är vi nu? Vart ska jag?
Hans: Jag vet inte ska vi köpa en karta?
Jörgen: Nej det behövs inte. Vart fan ska vi?
Undebart milt sagt, att få komma hem, lägga sig i sin egna säng, ta en lång dusch, och träffa familjen!! Axel fick en ny gosedjursgris. Han och mamma tappade hans en dag och sen dess har vi fått säga att "grisen åker buss.." Vilket har varit ett ok svar tills nu. En ryggsäck som såg ut som en buss och en liten sparbössa. Nöjd och glad.
Nu är meningen att jag ska ladda för examen som snart kommer att äga rum! Jag känner att just nu känns det bara som att överleva fram till examen, genomlida den och ta tag i mitt alldeles för virria och stressade liv efter det. Kunna hämta o lämna på dagis själv utan att följa någon annans schema hela tiden. Någon annan utan småbarn. Men Min mamma är BÄST! Hon är min högra hand, en fantastisk mormor och en oslagbar mamma!
Kram på er
Kommentarer
Trackback
