ninasalldelesegna

Det går inte alltid hand i hand att vara egen småföretagare med en människosyn och ett hjärta till vänster. Jag:et och Vi:et borde gå att kombinera ypperligt men det gör det inte idag.. 

Jag är nystartad och driver min enskilda firma. Jag jobbar så mycket kroppen orkar och jag vänder och vrider på kronorna men tycker att det mesta rinner genom händerna, skatter, sociala avgifter osv. På kvällarna fumlar jag med allt pappersarbete som bara det är ett heltidsjobb. Det kan vara lockande att lyssna på Reinfeldts & co. snack om lägre skatter och andra förmåner som egenföretagare. Andra förmåner som hjälper oss som egentligen redan har. Har utbildning, jobb och lön. Ju mer du tjänar desto mer ska du få betalt från alliansen i form av skattelättnader. 

Samtidigt var det inte längesedan jag stod där och fick hjälp av Soc. Gravid, 21 år gammal, mitt i en utbildning, ensamstående, med för lite yrkeserfarenhet i bagaget för att ens kunna få ersättning som motsvarar försäkringskassans existensminimum. Det var en underbar tid på många sätt, jag längatde så efter den lilla Bebisen, Axel. Samtidigt lärde jag mig mycket om livet och om människor. 

När jag ser på mitt liv ur olika perspektiv inser jag att jag stått/står med en fot i varje block. Jag har varit den som helt har förlitat sig på att samhället ska ta hand om mig en period, att era skattepengar ska mig mat, betala hyra och blöjor. Idag är jag den som ibland känner att ganska lite av de pengar jag ändå jobbar för att få in får jag behålla. 

Nu byter jag spår lite men ska ändå försöka behålla en röd tråd. Som ensamstående har jag många gånger tänkt att det vore helt fantastiskt att ha ett kollektiv! Tex ett stort hus med flera lägenheter i och en stor trädgård med nyklippt gräs, krusbärsbuskar och grönskande plommonträd där barnen kunde leka tillsammans. En trappuppgång där dörrarna kunde stå öppna om man känner för det och barnen kan komma och gå lite som de vill. Man hjälps åt helt enkelt. Att när någon bryggt en kanna kaffe och hojtat att det finns kaffe i trädgården kommer grannarna dit och fikar en snabbis. Jag undrar varför och tycker faktiskt att det är sorgligt att allting är så indiviualistiskt (heter det så?). Se på andra kulturer, där ser man tex barnuppfostran som hela samhällets ansvar.

Jag har så goda minnen från de tidiga åren i stallet. Det var många mammor och barn som samlades på Raudhetta. Där har de flesta av oss börjat. Vi umgicks, hjälptes åt och hade jättekul tillsammans. Och jag vet att om jag betedde mig illa någon gång kunde någon annan än min egen mamma säga till. Det skapar förtroende för vuxna och det fanns aldrig några frågetecken om hur man skulle uppföra sig. Ingen stod och skrek fula saker till sin egen mamma, det gör många idag och det är förjävligt!

....


Jag har bestämt mig, jag ska aldrig börja tänka "Jag" jag ska tänka "Vi". "Oss". Det är något som den blå regeringen sakta men säkert håller på att radera bort. Starka blir starkare och svaga blir svagare. Ett plus ett blir två.  Det måste få vara okej att vara "svagare länken" i vårt samhälle ett tag. Utan att behöva känna sig dålig och stressas av sin omgivning. Livet är inte svart eller vitt. När man fått "förtroendet" att vara "sjukskriven" eller gå på Soc betalar man gladeligen skatt efter det. Att människor vill leva på bidrag är rent skitsnack däremot är det en sanning att folk som alltid har haft ett förmånligt liv gärna vill tro det.. Dessutom skrämmer den tanken mig att man utgår ifrån att människor vill fuska och utnyttja systemet. Då finns inget "Vi" längre. 

Vi måste vara ödmjuka inför livet och förstå att en dag kan vi behöva vara "en svagare länk" ett tag. Och att Göran Hägglund skulle kunna tänka sig att städa hemma hos sin före detta kollega bara för att få jobba om han blev arbetslös är rent skitsnack! Hur dum får man bli och hur mycket får man ljuga?

Det är så skönt att få tycka saker. Ur en mammas perspektiv funkar inte en blå regering därför att de vill införa betyg redan i grundskolan och ge de barn som inte kan "uppföra" sig gula och röda kort precis som i en fotbollsmatch (!). När reporten sedan påpekade att problemet kanske är större än de barn som låter mest, såg skolministern ut som ett levande frågetecken. Kan ministern inte se större än till enskila individer och helt missar gruppsammansättning med respekt och harmoni borde han faktiskt inte göra annat än att städa hos Maud Olofsson. Och vad jag tänker rösta på är väl ganska klart!

Rösta ni med! Kram på er.