ninasalldelesegna

Då var man på hemmaplan igen, tidigare än tänkt och även med fler brännskador och medicament än tänkt.

Efter skoningar på förmiddagen skulle eftermiddagen ägnas åt smide, jag skulle ju smida en klyka till lådan att hänga råhudsklubban i.. En lång krok använde jag för att få ut järnbiten ur ässjan ("ugnen") jag hade den brevid mig o la den på samma ställe varje gång efter att jag använt den. Var sak har sin plats, man lär sig så småningom, det gäller att smida medans järnet är varmt så tid för att fippla med verktyg finns inte. Inför sista grovriktningen rycker jag tag i kroken för att snabbt få ut min järnbit.... he-v-te!!! Min kära pojkvän har lånat kroken i mellan gångerna jag använt den o lagt tillbaka den på samma plats men åt andra hållet, utan att titta tog jag i den delen som nyss varit inne i den (5000 grader? kändes så, minst!) varma ässjan. Härligt, det luktade bränt fläsk. Vansinnig på honom o vansinnig för att det gjorde så förbannat ont fick jag stå under kranen tills handen domnat bort. Efter diverse kylgeléer och kylbandage tog jag mig till apoteket o köpte smärtstillande i alla dess former. 

Så summan av kardemumman är att jag nu sitter här hemma aningen snopen, aningen lättat med ett ynkligt bandage runt min hand som jag tror tänker lämna mig. Det känns iallafall så. Jag är nog helt enkelt för klent byggd. Nästa ekvation blir vem ska ta jobbet här hemma? Kan jag duscha utan att avlida? Hur ska Axel kunna bada? Hur orkar jag fundera så mycket? Det löser sig, jag hatar att höra det. Efter erfarenhet brukar det indirekt betyda "jag vet inte hur jag ska lösa det men nån annan löser det nog för mig, bara jag väntar tillräckligt länge".. Men löser sig gör det ju förr eller senare.

 Hästskoform

 Verkar arabsto

 Bilen