ninasalldelesegna

Döda batterier är ett förargligt fenomen. Hovoperationen vi utförde i måndags på Åby berodde på en gammal hovböld som vandrat runt i hoven i åtminstone 5 veckor utan att helt spruckit o gått sönder och därmed lättat på trycket. Detta gjorde att en varsamling ätit upp mer o mer inuti hoven och det visade sig på röntgen att även hovbenet hade börjat att ta stryk. Ingreppet var för stort och för smärtsamt för att kunna genomföras stående och därför beslutades en operation. Än så länge är det för tidigt att ställa diagnos. Hade hoppats på lite bilder men som sagt det sket sig.. 

I tisdags fick jag som vanligt mina allergisprutor innan stallet och kvällsfodringen. Just denna kvällen blev det bara ingen fodring för vår del. Vi ägnade hela den kvällen på akuten på Sahlgrenska för jag hade fått en allergisk chock med utslag på hela kroppen! Jag såg vidrig ut! Jag vet inte om ni sett filmen "Den där Mary"? Där finns iallafall en kille som är kär i Mary och han har massa stora bölder på hela kroppen som kliar så han blir tokig, typ så såg jag ut! (Milt sagt...) Dessutom tjocknade det på rätt bra i halsen o det lät ungefär som jag hade rökt 4 paket om dagen i 40 år o det bara tjöt i luftrören.. In o ta massa prover som gjorde såå ont, när jag låg där o dem stack mig i armarna flera gången för att de inte hittade mina stora motorvägsblodkärl (!) låg jag o intalade mig själv att det är värre att föda barn, men nej jag undrar om det verkligen var det! Iallafall har jag förträngt det =) Sen skulle jag in på observation i ett akutrum och fick nån slags klädnypa i örat som skulle kolla att pulsen slog o att jag andades typ. Men innan läkaren kom hann jag dö minst tre gånger. När klädnypan lossnat för tredje gången orkade jag inte resa mig upp krypa under sängen o klämma fast den igen så jag lät den ligga tills maskinen började protestera med ett antal upprörda piip. Still no doctor. 
Men till slut kom han! Jag fick en tablett och lyckades övertala honom att jag inte behövde stanna ytterligare en timme på observation. Sen åkte vi hem och la oss.. duktiga duktiga älskade Axel, men utan min mamma vet jag inte hur jag skulle löst det.. 

Igår var vi på rytmiken o sen vidare hem till Ida o Svea för att äta middag o ha trevligt. Tiden gick sååå fort. Zenitha och Sigge skulle sova över hos oss, tur var väl det att vi var två (fyra!) när vi skulle ta oss hem inatt. Till slut kom vi hem o då var klockan halv tre! Det var inte lätt att åka kollektivt från Eketrägatan till Masthugget en onsdagsnatt, nästan 2 och en halv timme tog det.. 

Imorse gjorde vi scones och gröt till pojkarna som satt vi köksbordet och gäspade ikapp. 

    

Lite bilder på busungarna.

Och mamma vi älskar dig och tack för allt hela tiden!