Mycket häst o lite annat
Både jag och Axel har haft en släng av nån magsjuke- och influensahistoria. Vi är fortfarande trötta men mår annars bara bra.
Idag hade babyrytmiken dukat jättefint julbord åt oss, alla mammorna och bebisarna. Det var en upplevelse att äta julbord med typ 25 små juveler i åldersspannet 1 månad - 3 år. Kul, gott och mysigt. Innan dess var vi o åt frukost hos Helen o Isac, det är vardaslyx att komma o sätta sig vid ett dukat bord!
Gátas Jessica på stallet har nu ridit Kolbakur 2 gånger och citat "är smått förälskad". Gáta är nämligen dräktig o behöver vila. Det glädjer mig verkligen att de går så bra eftersom min tid inte räcker till och det är svårt att få barnvakt kontinuerligt. Jag saknar hästarna, stallet, kurserna, tävlingarna o ja.. till o med mockningen. Det gav utrymme för tankar. Men den tiden kommer tillbaka. Imorgon får hästarna vaccin och får vila veckan ut men nästa vecka är det dags att jobba lite igen.
När vi red kurs för Eyjolfur i somras var han riktigt nöjd med Kolbakur, han tyckte att han var jättefin o när han fick höra om mina planer på en eventuell pension för Kolans del, skakade han bara på huvudet o sa "Nina om 7-8 år kanske!".. Kolan är nu 17 år.. (!) Jag har sagt det förut men säger det igen, att det är en fantastisk häst! Hans lägstanivå är hög o trots att han vilar mycket vissa perioder och rids oregelbundet är det enda man kan "klaga" på hans kondition. Ridbarheten är lika hög! Så han är ett nöje att rida. Han är ett levande bevis på att hellre rida lite men rätt än ofta och halvbra.
ett klokt öga, Kolan.
Nu tänker jag på Renée (en gammal stallkompis och även köpare till vår Godi) som i dagarna fått avliva sitt fina sto Fleyta.. Har man hållit på med hästar ett tag är det oundvikligt att ibland vara riktigt riktigt ledsen för att man mister en jävligt bra vän och "arbetskamrat". Jag minns som igår när jag för första gången skulle få välja en egen häst! Innan hade ja ridit familjens hästar och det sista kämpat med Kolbakur i flera år som då var mycket spänd och stressad. Han var kanonflott på hemmaplan men på banan fanns ingen hemma (det hade blivit för mycket tävlande för hans del, innan jag tog över honom). I vilket fall som helst så blev min första alldeles egan häst ett svart femgångssto efter Atli frá Sydra-Skördugili. Lollo tipsade om Dimma för hon jobbade då hos Fredrik Rydström. Jag åkte dit o provred några gånger o Fredrik trodde att det skulle gå jättebra för oss. Vi slog till och det dröjde inte länge förrän allt gick utför.. Först låg jag otaliga sömnlösa nätter för att analysera vad det var som kunde vara fel. Jag fick hjälp av många duktiga instruktörer och ryttare men det hände inte så mycket. Vi tog ut veterinär två gånger men utan resultat. Vad ska man göra? Jag la allt på mig själv, ville inte rida mer. Var jätteledsen o tänkte att Dimma måste hata mig om hon inte ens vill bjuda framåt.. När jag var tillräckligt nere bestämde mamma att Lollo skulle ha henne på träning för att sedan visa henne och så skulle vi ta ställning till vad vi skulle göra efter det.
Så blev det dags för visning och vi åkte iväg laddade och förhoppningsfulla med Dimma och Flikka från Raudhetta gård. Hela visningen blev en flopp för båda hästarna.. ledsna vände vi hemmåt. Vad gör vi nu? Det var droppen för mamma som tänkte att det måste ju vara något fel och vi åkte med Dimma till hästkliniken Åby för att göra EKG och en jätteutredning på pållen. DÄR hittade äntligen Titti Abrahamsson ett stort hjärtfel.. som lett till att ena hjärthalvan dessutom blivit förstorad. Dimmas vilopuls var mer än dubbelt så hög som en normal hästs. Vilket förklarar varför hon helt enkelt inte orkade gå fram.. Vilken lättnad o vilken sorg att få detta bekräftat. Nån vecka därefter gjordes en trotjänaravlivning på Dimma, hemma på gården i lugn och ro med huvudet i en spann med morötter...
Dimma från Törstorp
